Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den allmänna uppfattningen är att det påtvingade innesittandet fått människors vilja att komma i form. Och så får vi se ännu en Facebookvideo där någon permitterad försäkringstjänsteman med överskottsenergi utför 20 pushups i kamp mot coronaviruset. Vad häftigt, bra för honom.

Ni är inte sportiga. Ni är uttråkade. Lär er skillnaden.

Om personliga rekord, utmaningar på Instagram och livesända zumba-pass med sammanlagt 24 tittare är ”den ansträngning som kommer ur krisen” är vi illa ute.

För mig är 100-metersloppet på liv och död. Det är inget tidsfördriv att ägna sig åt mellan Netflix och TV-spel.

Den där oron över framtiden du håller på att vänja dig vid har jag levt med i över trettio år som idrottsproffs. Då kanske du förstår att jag blir lite irriterad över att det jag upplevt som så viktigt att jag slängt bort en trygg ekonomisk framtid och intakta knän för att kunna hålla på med reduceras till något man kan göra i stället för att samla frimärken.

Jag vet inte hur många gånger folk frågat vad jag jobbar med och när jag svarat så pedagogiskt det går mötts av ett huvud på sned, ett nedlåtande leende och frasen ”det måste vara roligt att kunna leva på att sparka boll.”

Det här är fan ingen hobby. Det är ett sätt att leva. Som jag måste försvara med näbbar och klor på ett oändligt antal fronter. Dels mot en bransch i ständig förändring. Som utan förvarning gör det man ägnat ett helt liv åt att bemästra till någonting lika eftertraktat som innebandy. Mot chefer som mest ser sportbranschen som ett viktigt steg mot målet att få plats i sina 10 år gamla jeans igen.

Det pratas om konstnärsförakt. Det borde pratas om sportförakt.

Dels mot vanliga människors fördomar. En inte sällan sörjig cocktail av antagandet att jag anser mig vara lite förmer samtidigt som jag aldrig gjort ett redigt handtag i hela mitt liv. De där bidragen du blir så arg över att jag (mycket sällan) får gör att din lokala fotbollsplan är full av liv och att din bettingapp ständigt är uppdaterad med nytt innehåll.

Jag skulle gärna vilja sova hela dagarna och festa hela nätterna, enligt gängse idrottsmyter, men det funkar inte. För jag måste springa långt, springa snabbt, äta hälsosamt, och hinna till apoteket innan det stänger. Så jag är, precis som mjölkbonden, uppe med tuppen.

När man vill förminska mig eftersom man blivit arg över något jag till exempel skrivit i just en sådan här krönika brukar folk dra till med något om ”golfsnobb” eller ”sluta hålla på och skaffa sig ett jobb.” Bara där är skillnaden mellan dig och mig väldigt tydlig. För jag, som är jättestark på riktigt, skulle aldrig uttrycka mig så reflexmässigt och osportsmanligt.

Det pratas om konstnärsförakt. Det borde pratas om sportförakt. Men nu, när ovissheten och ledan rider dig, har du insett att det är ”viktigt med en vilopuls på under 60 slag i minuten?” Då passar det att ta fram svettbanden och löpskorna.

Kom gärna ihåg det när det här över och du är tillbaka på din arbetsplats och rullar dig i friskvårdsförmåner, rikskuponger och betald semester.

::stad::